Närvarande.

Du låg i en öppen kista, täckt med glas. Jag vågade först inte titta, rädd för att jag inte skulle känna igen dig efter olyckan. Men jag tog mig mod o gick fram, det syntes ingenting efter den, ditt hår var blondare än vanligt, sådär halvlångt som du brukade ha de.. Du var dig lik. Jag tittar på dig länge länge.. helt plötsligt öppnar du ögonen o börjar prata, blir minst sagt chockad!! Det går en stund sen säger du att du måste tillbaka till andra sidan.. tårarna rullar för min kind. Då tar du tag i min hand kysser den lätt o säger -va fin du är i håret. Sen e allt borta igen...
Jag vaknar givetvis o inser att allt bara va e dröm, men vad verkligt det kändes.. du var så väldigt närvarande! Du talade jämt om för mig hur fin jag va i håret.. nu får jag aldrig höra din röst mer än i tanken.
Vi saknar dig, ditt skratt o ditt leende. Undrar om jag nånsin ska förstå att min äldsta vän har tagits ifrån mig?!