Vi umgicks från de att jag var elva månader (han va något äldre) till de att jag fyllde elva år. Vi träffades dag o natt, året om, helg som vardag i över tio år.
Vi cyklade till kiosken (även om vi bara hade en krona att köpa godis för!), vi klättrade i träd, lekte med lego, såg på film och framförallt så bakade vi. Det va chokladbollar, milkshake o mest av allt och oftast PANNKAKOR! Som vi färgade med karamellfärg rosa el. gröna=)
Vi var verkligen bästa kompisar, inget kunde skilja oss åt. Vi var som syskon, hans föräldrar och bröder var som en familj för mig!
Jag kommer aldrig mer finna en sån vänskap. Vilka underbara minnen vi har ihop.
Även efter det att jag fyllt elva träffades vi jämt.. men ju äldre vi blev ju mer gled vi isär. Men tillochmed det att vi slutade nionde klass, sågs vi mer eller midre varje dag! Hade alltid ett öga på hur den andre hade det.
Men gymnasiet började och livet tog olika vägar. Vi sågs på bussen då och då, o möttes på byn nån gång ibland. Jag visste att även om vi inte hördes av, så fanns han där för mig. Skulle de va nåt skulle vi ställa upp för varandra till 100%. Vi tog alltid hand om varandra.
Den vänskapskärlek vi hade förvarandra kunde (och kan) ingen ta ifrån oss. Jag är så guda tacksam för min barndom, att jag fick dela den med honom.
Vi präglade varandra, vi avgudade varandra, vi älskade varandra!Sånt har man med sig genom livet, och ingen kan någonsin ta det ifrån mig.
Jag kommer ihåg, det var en fredag eller lördagkväll.. jag står och pratar med någon ute på byn. Och bakom mig hör jag en välbekant röst säga.. -Hej Anti
(smeknamnet jag gick under då). Vi möts o kramar om varandra, små snackar lite... Då hade jag förstås ingen aning om att det var sista gången vi skulle träffas.
************************************************************
Fredag den 29 juni 2007 kommer för evigt att förändra mitt liv.
Klockan är väl en tio på förmiddagen, vaknar av att mobilen ringer.. Min kusin, vad vill han så tidigt??
-Anders är död, säger han.
Och jag kopplar ju inte alls.
-Anders Johansson, din kompis, han är död.
Jag blir helt kall och tom, fattar ingenting. Hela den dan är bara en stor chock. Dagen efter inser jag, att min bästa kompis genom alla tider har gått bort, lämnat mig här helt ensam. Trodde aldrig att jag skulle sluta gråta.
Flera månader senare är jag fortfarande kall, tom och fattar ingenting. Och jag har fortfarande inte slutat gråta.
Är dig evigt tacksam Anders.Du finns inom mig för alltid!Gud väljer dom bästa först.
